En småful ros jag lyckats åstadkomma med min nya wacom bräda som jag och Kicki köpte i Tisdags. Ska förhoppningsvis inom en snar framtid lyckas göra något lite bättre.
Och så mitt nya skrivbordunderlägg. Moto boy är inte längre kvar.
Har det moderna samhället blivit så beroende av tekniken att när någonting inte fungerar som det brukar blir vi stillastående och helt handlingsförlamade? Jag och Kicki var på konsum i stan och hade köpt något att dricka. När vi ska gå ut ser vi att det står en massa människor utanför dörrarna och vill komma in. Jag och Kicki går fram, de automatiska dörrarna öppnar sig inte. Den första frågan som poppade upp i huvudet var "Vad gör vi nu?". Som tur var kommer en kille fram och drar i ena dörren så att båda öppnas så att de kan gå in och vi ut. Ett ögonblick som man verkligen borde tagit ett kort på! Pinsamt att man ska vara så trög men vi fick oss ett gott skratt iaf =)
Kicki hade sin sista fest på campus igår. Var riktigt roligt =)! Det var precis vad jag behövde. Fast det var inte lika roligt när jag vaknade i morse. Har varit bakfull hela dagen =( har haft en grym huvudvärk.
Hos Kicki fick vi tårta och så togs det en del kort men visar bara ett =P
Tycker både Kicki och jag är riktigt snygga här på bilden. Jag tyckte att jag såg ut som en rysk hora igårkväll men syns som tur var inte på bilden =). Att jag tyckte jag såg lustig ut berodde på håret och inte för att jag hade lite kläder på mig!
Värst vad jag börjat blogga! Men har ju inte så mycket annat att göra.
Sitter i Fröseke i ett nästan tomt hus. Mamma, Pappa och Engla är och dansar och Louise är på sitt rum och tittar på film. Det gör att jag nu hinner tänka på dagen som gått och dagen som komma skall.
Idag hade vi redovisningar i projekt kursen. Jag var fly förbannad vilket jag tror att de flesta i klassen såg. Som tur var stod jag inte själv framför klassen. Jag är så trött på Roger och Marcelo! De ger nästan enbart dålig kritik och jag lovar, så dåligt var inte vårt slutprojekt! Men nu är kursen slut, ska bara göra de små sista ändringarna de bad om i de olika rapporterna och sen är jag klar. Då har jag bara två kurser kvar att klara innan praktiken.
Imorn är det fest =)! Som jag har längtat! Behöver verkligen det här. En supa kväll med kicki like the old days =) I Like!
Imorn ska jag också träffa min moster. Ska prata lite med henne om London, misstänker att allt inte kommer bli som jag hade hoppats =S men men det får gå att lösa.
Är vi undantaget eller regeln? På senaste taget har jag fått höra fullt med historier om någon som känner någon som känner någon som var tillsammans men en kille som åkte iväg en lång period och nu är de lyckliga, gifta och/eller har barn. Det är dröm historierna, film historierna? Men resten då? Alla de som lämnat någon vid flygplatsen, som lovat att vara tillsammans trots alla odds och sedan inte lyckats. Min tankar är: Kommer jag och Jocke vara ett undantag som bekräftar regeln? Eller kommer vi vara regeln?
Jag brukar vara regeln men hoppas på att jag denna gången är undantaget! Vad är du?
http://www.youtube.com/watch?v=mWX95Pmipow
Varning: Kolla aldrig på “He‘s just NOT that into you” när du är nedstämd! Jag har börjat tappa bort mig själv i mitt inre kaos! Jag måste börja arbeta på min självkänsla igen! Måste börja intala mig att jag faktiskt är värd något. Att någon faktiskt kan tycka om mig och mina brister.
Sitter själv i min lägenhet och har precis tagit hand om den hög med disk som bildats under helgen och dammsugat upp allt damm och hår som legat på golvet ett tag. Anledningen till att jag inte tagit hand om det innan är att jag har spenderat varenda ledig minut i helgen med killen och gårdagen försökte jag bara överleva. Jag ville egentligen inte lämna Jocke vid flygplatsen igår. Varför? Jag visste att jag skulle gråta, att jag skulle köra till och från flygplatsen med tårar rinnande nerför kinderna. Vi stod på flygplatsens parkering och sa hej då, för jag ville inte följa med honom in. Jag stod där med vetenskapen att nästa gång jag kommer få se honom, röra vid honom är antagligen i januari.
De närmaste veckorna får mina vänner och min familj bara stå ut. Jag kommer prata om honom och de kommer antagligen ge svaret att det är bara ett halvår. Det är andra dagen jag är utan honom och jag saknar honom redan! Mycket kan hända på ett halvår, men jag hoppas att vi klarar det. Jag vill att vi ska klara det!
Jag vet, jag låter dramatisk och patetisk! Men jag kan inte hjälpa det...
... och vem hade trott att en kille som han skulle vilja vara med en tjej som jag?
I hela mitt liv har jag varit väldigt känslig men jag har lärt mig att inte visa känslorna. Känslor är för mig en svaghet och att visa någon ens svagheter gör att man hamnar i underläge. På senaste tiden har jag verkligen fått kämpa för att inte visa eller säga vad jag verkligen känner. Fast egentligen vet jag inte riktigt vad jag ska säga, det finns inga ord för att beskriva mina känslor. Förälskad, förvirrad, ledsen, sorgsen, irriterad... om några dagar är han borta och det är då jag blir ensam. Jag trodde jag hade slutat tro på kärleken men jag har börjat låta mig själv hoppas. För detta känns så himla rätt och narturligt.
Allt kommer att gå bra! Right? Det är ju bara ett halvår...
"Life's a bitch and then you die" är ett uttryck jag fick lära mig av en deppig 30-åring när jag var 19 år gammal. Kan inte gör mer än att hålla med honom. För inte har man tur med livet inte. Fast några små ljuspunkter finns det väl =)
