RoseThorns

Denna helgen har varit min och bara min. Jag har jobbat och annars inte gjort många knop. Söndagsångesten var där även om jag inte festat. Nästa helg ska jag defenitivt ut! Nu har jag haft min lugna helg som alla tjatat om. "Du är ute jämt", "tror du skulle må bra av att ta det lugnt en helg", "din söndagsångest beror på att du är ute varje helg och inte hinner återhämta dig under veckorna". Nu har jag bevisat för mig själv och andra att jag kan ta det lugnt en helg och att ångesten infinner sig även om jag inte varit ute och dansat. Något jag dock känner nu är att jag är grymt rastlös. Ska bli så skönt att dra ut och jogga imorn och bli av med lite energi. Har också riktiga jobbpass den kommande veckan.. halva dagar och inte bara 3-4 timmar hit och dit.

Den jobbsituationen jag sitter i fungerar inte länge till. Även om jag försöker ta alla extrapass jag kan komma över så får jag ändå vända och vrida på pengarna. En av dem som arbetar på Ecco har fyllt 65 och skulle kunna gå i pension men hon vägrar flytta på sig. Hon säger att hon tycker synd om oss "ungdomar" och att vi inte får arbete. Lustigt?! Jag hade kunnat ha ett långtidskontrakt inom snar framtid om hon hade slutat eller dragit ner på sina timmar. Men nej. Alla ska rätta sig efter henne.
Är så trött på dem äldre tanterna på jobbet som bossar över varsin butik. De är otrevliga mot oss anställda och den ena är otrevlig även mot kunderna. De talar till en som om man vore bakom och inte kunde skilja på bak och fram. Jag är trött och irriterad på min livssituation. Man försöker men måste vänta på att en sur och bitter tant ska flytta på sig så man kan komma vidare i sin "karriär". Har sökt lite jobb men antar att det är dax att lägga i ytterligare en växel.

Var är turen när man behöver den?

Jag vet vad jag vill ha! He's my match in every way. Men jag är inte värdig.

Hade söndagsångest en måndag. Detta var mina tankar igår:

Jag har börjat erkänna för mig själv att jag är maniplulativ, självisk och fixerad vid mitt liv. Jag har klart huvudrollen i min egna film och alla andra har biroller. Jag delar inte med mig av min plats som stjärna. Är det nu jag tycker synd om mig själv? Att jag är en upptagen bitch och att jag därför inte vågar bekänna mina känslor för rädslan av ett nekande. Att jag inte är mer än en gammal vän. Det är synd om mig i min ensamma värld. Läs inlägget "jag" så förstår ni, birollerna i min film, vad jag menar. Självhat? Nej, inte jag. Hade velat vara godhjärtad men det är jag inte.

Jag får njuta av känslorna och drömmen av ett liv. Jag är inte värdig. Inte ens jag, stjärnan, vill vara med i denna b-film. Jag har några dagar funderat på ifall allas liv hade varit intressanta nog att göra en film av. Är din historia bättre än min, eller bättre än hans eller hennes?

Jag bekänner mina brister. Jag försöker förbättras men misslyckas till och från så extremt. Tittade på filmen Jane Eyre och lämnades stum. Godhjärtad, ja. Vågar säga sina tankar, ja. Älskad? Ja, efter mycket om och men. Har inga baktankar med sitt handlande.

---

I filmen Holiday talar dem om hur viktigt det är att vara huvudrollen i sin egna film (liv). Caroline af Ugglas gästade i Efter tio (ca 1:30) och säger något liknande: man ska vara sitt egna universum men komma ihåg att det finns många universum runtomkring. Hon är vis hon Caroline af Ugglas.

Livets matematik är en svår ekvation. Överallt finns olika val man ska/kan göra. Alla dessa val leder till ett resultat. Att välja en väg kan helt förstöra möjligheten till att senare välja en annan. Plus eller minus. Multiplikation eller division.

Egentligen tänker jag för mycket. Ser valen som ska göras här och nu som livsavgörande. Vad är det som säger att det inte går att byta partner mitt i livet eller säga upp sig på jobbet och byta karriär när man är 40? Det finns massor av möjligheter och ett nederlag idag betyder inte ännu ett nederlag imorgon. Samhället och normen säger saker hit och dit men det är ens egen väg som är viktig. Det är okej att vara 23 och arbeta extra på Ecco. Det är okej att praktisera när man är 28. Det är okej att vara ute och dricka varje helg. Det är okej att välja resa framför kärlek. Det är okej att välja barn utan partner. Det är okej att leva livet. Fel av mig! Det är ett måste att leva livet! Den fria viljan att följa sin egen väg.

Från födseln får vi höra att vi inte ska jämföra oss med andra. Det är ganska svårt när man själv vill mycket i livet men inte alltid har orken att kämpa. Det är svårt att stanna upp och titta på sig själv och se ens egna prestationer. Tror att det är något vi måste göra oftare. Se på oss själva och se hur långt vi kommit i livet och inte tänka på hur långt vi eventuellt har kvar för att våra drömmar ska bli sanna. Eller hur livet skulle sett ut ifall vi valt A istället för B.

Som min farmor sa till mig: Minst en gång om dagen ska du säga till dig själv att du duger! För det gör du!

Det är söndag! Alla andra dagar i veckan är jag inte ensam och känner mig inte ensam. Men dessa söndagar... Jag är inte nyskild men känner mig dock lite lonely och ensam. Därför sitter jag här klockan halv sju på kvällen och lyssnar på just Wahlströms med nyskild, lonely och ensam.

Ibland är det gött med lite dansbandsmusik =)

Practise as you preach!

Principer, om hur man ska agera, hur man ska vara och hur man ska behandla andra. Jag är hård mot människor och har väldigt lätt att dömma, även om jag inte vill erkänna att jag har det. Behandla andra så som du själv vill bli behandlad. Var en bättre människa. Var inte egoistisk. Bry dig om andra. Sätt andra framför dig själv (men glöm inte dig själv). 

Förra veckan var en dålig vecka som handlade om ångest, tårar och hat mot mig själv. Det var länge sen jag hade en sådan. Kan ha dagar då och då men lyckas alltid må bättre efter någon timma eller dagen efter. Veckan slutade med en lördag där jag fick höra av en okänd människa att jag var omogen, självupptagen och att jag aldrig kommer hitta någon som kommer att gilla mig för den jag är. Även om jag vet att detta inte är helt sant så var det ändå saker jag hade tänkt på förra veckan. För att visa motsatsen blev lördagen ännu mer kaos, tänker inte säga mer. Brukar inte ha fylleångest men fy fan vad jag mådde dåligt. Mådde dåligt över Jocke, grät lite över mr T och att jag är ganska ensam.

Fast ärligt talat. Jag är inte ensam. Vet att jag nämnt mina vänner innan här på min blogg men det är värt att nämna igen. De är där för mig när jag har mina dåliga dagar och veckor. Vi ger och vi tar. Vi är underbara tillsammans och stöttar varandra. Därför slutar detta nu! Man kan ha kul utan att vara stupafull och jag har inget att bevisa för någon. Om jag börjar tycka om mig själv och är stolt över den jag är så ska ingen kunna säga något som kan få mig att känna annat.

Mina mål är omöjliga att uppnå men om jag kan vara hälften av den jag vill vara är det bra nog!