"Imagine the worst things you think about youself. How would you feel if the ONE person you trusted the most thinks them too and actually use them to reasons not to be with you."
Sitter hemma hos Sevgin som just nu är i duschen. Jag är små lullig och sitter i hennes soffa. Jag har varit ute med mina arbetskamrater från Ecco och vi har ätit och druckit gott. Jag har ätit dåligt och känner verkligen av det lilla jag druckit under kvällen.
Igår var Jocke hemma hos mig och vi pratade. Det gick verkligen åt skogen. Först när han kom var det som att inget hade hänt. Vi pratade och skämtade. Det var när vi började prata allvar som det sket sig. Nu har jag fått svar på mina frågor, skämt ut mig och kan nu gå vidare.
Har tittat tillbaka på meddelanden från när han var i London när han hade känslor för mig. Mycket känslor för mig! När han saknade mig, var jätte kär i mig. Men det är borta. Den Jocke var mil ifrån den Jocke jag träffade igår. Han har definitivt ändrat sig om att jag var den rätta, perfekta för honom.
Men nu kan jag gå vidare. Strunta i det förflutna och så kan jag förhoppningsvis hitta den rätta. En som kan älska mig för den jag är!
Jag klarar inte av morgonen. Ifall jag vaknade med lite ångest innan vi bröt så går det inte jämföra hur kroppen skriker när jag vaknar nu. Kvällen går oftast bra. Då är jag mest arg och besviken och känner att han har gått bakom ryggen på mig i flera månader. Jag kan somna och sova en natt men vaknar ibland tidigare än vanligt och känner hur jag mår illa av att jag har så mycket känslor så de står mig upp till halsen. Jag ska hämta de sista sakerna idag sen är det verkligen över.
Jag har svårt att förstå det som har hänt. Att trots alla mina försök så har jag ännu en gång misslyckats och denna gången har det tagit hårdare än någonsin. Känner mig patetisk för att jag inte kan pussla ihop bitarna. För att jag bara gråter. För att jag slösar massa tid på en kille som inte förtjänar det. Eller gör han det? Ibland känns det som att jag förlorat en kille som var guld värd. Han fick mig att bli störtförälskad, han gav mig så mycket och han charmade mina vänner och min familj. Fast när jag tänker på hur han var mot mig ibland kan jag bli förbannad. Bland folk förändrades han, tryckte ner mig och fick mig känna mig värdelös. Det var ofta så bråken började, att jag kände mig ignorerad. Han tog väldigt mycket plats så jag tog ett steg tillbaka. Slutade vara mig själv. Så jag antar även jag förändrades bland folk, blev mer tyst och jag antar att många kanske tyckte att jag var underlig och otrevlig. Han visade ofta att jag inte var den rätta för honom och jag har länge vetat det. Fast jag tror inte att han själv uppfattat att han väldigt länge hållt mig på ett avstånd som varit bekvämt för honom, att jag inte kommit för nära.
Jag gråter varje morgon och jag saknar honom enormt. Mina vänner och min syster ställer upp och umgås med mig och det blir bra för en stund. Men när jag är ensam kommer saknaden. Han sa att jag är negativ och pessimistisk och att han inte kan leva med det längre. Att jag drar med mig honom. Jag tycker ändå jag var tydlig med om vem jag var redan från början.
Jag hoppas att jag en dag kan hitta en kille som kan älska mig för den jag är och som kan stå ut med att jag inte alltid är jätte positiv.
Jag visste inte vad jag skulle möta dagen efter jag skrev förra inlägget. Då ville jag bara skriva om en bok och om min koppling till den. Igår kväll och idag har jag verkligen fått kämpa emot ångesten, den tryckande känslan i bröstet, illamåendet och sömnlösheten. Han har lämnat mig. Orkar inte med mig, oss, längre. Jag vill inte tänka på alla tårar som har fallit idag för killen som i ett och ett halvt år har varit så stor del i mitt liv. Vad gör man när en person man umgåtts med praktiskt taget varje dag helt plötsligt försvinner: Överlever? Tar en dag i taget?
Jag har för stunden avaktiverat min Facebook för att slippa omvärlden. Det jag behöver just nu är mina närmaste vänner och glömma det gamla och börja på nytt.
Idag har det faktiskt varit väldigt synd om mig. "Hulk sad"!
Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Så heter en bok som jag fick låna av min syster, skriven av Ann Heberlein. Titeln på boken stämmer in så bra på hur jag ofta känner. Som Kent’s låt “Mannen i den vita hatten”: Jag är livrädd för att leva och jag är dödsrädd för att dö. Min ångest är av en högst privat karaktär. En lägre sort. En självupptagen sort. En ömklig sort. Jag är en ömklig typ. En ynklig sort. Jag borde inte få finnas. Borde Inte Få Finnas Till.
Ångesten. Den ständigt gnagande ångesten som numera blivit en ovälkommen vän som jag alltid vet så småningom kommer och knackar på min dörr. Jag försöker att stänga den ute men en vän kan man inte länge säga nej till. Ibland är det skönt att tycka synd om sig själv. Det är ju ingen annan som gör det så då måste väl jag få göra det? I ångestens land finns bara jag och det är bara synd om mig. Ja, Gud vad synd det är om mig. Det är en ond cirkel det där med självömkan: Det är synd om MIG, JAG är ledsen, JAG har ångest, bry er om MIG. I min ångest är jag en egoistisk, självisk, självupptagen person. JAG bryr mig bara om mig och min eländighet. Ja, det är så himla synd om mig. När jag får dessa tankar känner jag mig värdelös så hur kan någon älska mig, vilja ha mig, när det inte finns något positivt att älska? Världen skulle vara en bättre plats utan mig.
Jag är så fruktansvärt trött. Så trött. Vad betyder det? Livet. Vad är det man gör när man lever? Vad är det som räknas? Vad fan går det ut på? Lycka och kärlek. Det är ju sånt människor förväntas sträva efter, eller hur.
Vissa dagar kan jag vakna upp och helt sakna lusten att leva. Förstå mig rätt: jag vill inte dö, jag har bara inte lust att leva. Varför ska man gå upp på morgonen? Vad ska man göra om ingen har tid att umgås? Vad ska man göra när det inte finns något att göra (förutom disk och tv)? Skaffa en hobby? Men om man inte brinner för något? De där jävla dagarna när man sover mer än vad man är vaken. Då man varken kan skratta eller gråta. Man är ett tomt skal i en tom lägenhet, i ett då tomt liv.
… det oftast är min ångest som driver mig mot insikten att livet är värdelöst och slutsatsen är att det bör ändas. Det gör för ont. Ibland. Ibland är det bara outhärdligt. Denna vardag. Denna tristess. Detta fula liv. Det banala. Det dumma.
Jag mår bättre idag än vad jag gjorde förr. Men jag är fortfarande ledsen. Mina vänner är borta, de hör aldrig av sig längre. Jag känner mig ensam och söker mening. Men jag gråter inte lika ofta längre. Får inte samma utbrott. Måste hitta tillbaka till mina vänner och till livets alla roliga ting. Måste fortsätta!
Herberlein, Ann (2008) Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva
"Life's a bitch and then you die" är ett uttryck jag fick lära mig av en deppig 30-åring när jag var 19 år gammal. Kan inte gör mer än att hålla med honom. För inte har man tur med livet inte. Fast några små ljuspunkter finns det väl =)
