RoseThorns

Ibland känns världen lite för liten. Det finns ingenstans att gömma sig. Ingenstans där man kan försvinna från verkligheten ett tag. Saknar då Fröseke och skogen. Till skogen gick jag när jag var liten och ledsen. Satt på en sten och tänkte. Sjöng en sång och hittade energi. Det finns skog i Växjö, men det är inte min skog. Inte mina bäckar.
När jag var liten fanns det en plats nära min skola, en grusväg och vid sida en stig, en bit in fanns blåsippor i mängder. Ytterligare en bit in så fanns en jätte fin bäck där jag lekte, själv eller med andra. Om jag hade kunnat måla skulle jag ritat upp den bild jag har inom mig. Idag finns min skog, bäck och blommor inte längre kvar. Istället finns en stor ful öppning med stubbar. Det vackra är borta och så är jag och min barndom.

Ibland får jag det att låta som om jag är 45 och att ungdomens dagar är över :)

Hade lite tid över så försökte lära mig lite illustrator...

Minnerna av dig, som aldrig existerade
Känslorna i mig, tanken exploderade

Allt var en illusion, bara drömmar
Att tillslut få, insikten av alla dåliga sömmar

Verkligheten kom, det var ingen fantasi
Vår kärlek var ändlös som, en saga och dess magi

Alla lögner, dina och mina
För varandra och oss själva, fick allt att sakta sina

Att vilja så mycket, att önska något mer
Fick oss att tappa tycket, allt vi inte längre ser

Men att vara utan, var mer än vi stod ut
Vi försökte igen men nu är det verkligen slut

Vi förlorade båda,  person och värdighet
Nu vandrar vi ensamma, utan varandra i en evighet

Det är våra erfarenheter tillsammans med våra handlingar som avgör vilka vi är.

Verbal misshandel kan ta hårdare än fysisk.

Jag har inte använt mina erfarenheter till det bättre. Behövde ytterligare en omgång för att förstå situationen, hur dödsdömd den alltid varit. På något sätt är det lättare att gå vidare om en framtid är omöjlig. Motsägelsefullt?
När botten är nådd har man iaf fast mark att stå på. Här står jag men funderar på om det finns ytterligare djup under mina fötter.
Styrkan som kommer av alla smällar. Det är tid för att gå vidare och glömma. Att glömma innebär att det inte finns något att förlåta. Antar att minnen då och då kommer göra sig påminda men det kommer bara vara det. Minnen!