I've been searching through my books to try and find some truth If I made a promise could I stay by your side? Would you guarantee my safety And say that I'd be alright?
Tid är något jag tänkt på ganska mycket de senaste veckorna. Jag är redan 21 och har enligt mig själv inte åstadkommit någonting i mitt liv. I onsdags kväll kom jag till mina föräldrars hus för första gången sen jag kom hem från Turkiet. Det är något alldeles extra att stiga in genom dörren till ens gamla hem och känna lukten. Doften som bara finns hemma hos mamma och pappa. Man påminns om barndomen, om hur det var när man var liten Det var ett tag sen nu och jag önskar att jag hade gjort mer som barn. När jag var liten gick jag runt och önskade att jag var vuxen, men hur många barn gör inte det? Nu när jag är äldre är det inte ofta jag kan slappna av och bara leva livet så som man kunde göra när man var liten. Tiden räcker inte till, jag har alltid mycket att göra och väldigt lite tid att hinna göra det på. Skola, lägenhet, vänner och familj. Låter kanske inte så mycket men det är mer än jag hinner med. Jag fick ett samtal igår. När jag lagt på ville jag bara gråta. Min stora syster ringde. När jag svarade sa en gullig liten röst: “Tack för kläderna”. Min fina söta lilla systerdotter var i luren. Jag har inte träffat henne på flera veckor. Saknar henne!
Igår plockade jag undan lite och hittade ett gammalt block. Där i fanns det 4 fulla A4 sidor som jag skrivit när jag var 17, inte den roligaste läsningen direkt. Fast jag känner nästan mig lite stolt, jag talar gott om mig själv.
Jag är inte värdelös och jag förtjänar din respekt. I nuvarande läget så är det du som absolut inte förtjänar min. Du kan dra åt helvete. Du är inte värd mig...
Dagen efter tog det slut mellan mig och den killen. En meningen lyder: "Jag letar efter den stora kärleken, jag trodde du var den men tydligen inte". Jag hade tappat den. Tron på kärleken. Men måste erkänna att hoppet har kommit tillbaka lite (men bara lite), situationen hade kunnat vara lite bättre. Jag går runt och grimaserar för att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta. Den här jävla tiden, dagar, veckor, månader, år. Allt är bara en del av det stora hela. En hel livstid. Som jag slösar bort genom att fundera på både framtiden och det förflutna. Livet är det som pågår medan du är upptagen med annat! I mitt fall att fundera!
Rosenroten fram! Då var det dags igen! Minnet blir sämre och mitt te är påväg att hamna i frysen istället för i micron. Jag tittade på schemat igår ändå blev det fel. Jag var inställd på tisdag och därför såg jag inte att labben och seminariet var idag, måndag! Jag som sagt till mig själv att i höst måste jag plugga, läsa litteraturen, vara mer organiserad. Planera! Nehe, nej, nej... sånt klarar inte förvirrade jag av. Jag som verkligen hade behövt vara på plats idag. Folk hoppar av och jag måste veta vilken grupp jag ska vara i. Vem jag ska jobba med genom kursen, eftersom min kära klasskamrat Jocke bestämt sig för att sluta? Vågar inte skriva till läraren. Jag håller med... Simon Winter är ganska läskig! Har ingen aning om vad jag kan ha missat. De första föreläsningarna är bland de viktigaste! Damn!
Ångest! Förrutom att jag missat aktuella problem i medieteknik kursen så ska jag besikta bilen imorn. Den kommer inte gå igenom och jag kommer förlora massor av pengar! Jag har ingen praktikplats! Jag har 100 kronor på kontot! Jag blir tvungen att jobba på kabeln igen för att kunna ha råd med att fixa bilen och betala tillbaka mamma och pappa för resan. Orkar inte! Är jätte trött på att allt ska gå så himla fel hela tiden.
"Life's a bitch and then you die" är ett uttryck jag fick lära mig av en deppig 30-åring när jag var 19 år gammal. Kan inte gör mer än att hålla med honom. För inte har man tur med livet inte. Fast några små ljuspunkter finns det väl =)
