När dagen har nått sitt slut, då jag har jobbat på min c-uppsats, försökt hålla det rent i min lägenhet, försökt hålla kontakten med familj och vänner och lagt mig i sängen och läst något kapitel i "this is social media" det är då jag tar fram boken "Tankar från sängkanten" av Marian Keyes.
Jag var först helt emot boken pga att den är indelade i små korta berättelser om saker Marian Keyes själv upplevt och små jätte korta noveller hon skrivit. Jag brukar föredrar lite längre berättelser där man rycks med in i handligen och hoppas på att boken aldrig tar slut. Men just nu passar "Tankar från sängkanten" mig alldeles utmärkt. När man är helt slut i hjärna och kropp efter en dag med stress är det skönt att kunna läsa små uppigande historier om allt och ingenting.
Jag har lagt märke till att jag och Marian har vissa saker gemensamt. Vi är båda galna i skor och shopping och något märkligt: att skriva listor. Precis som Marian tycker jag att det är strykandet som är det roliga. Ibland, återigen som Marian, skriver jag dit saker jag redan gjort bara för att få stryka dem och känna mig extra duktig. På dagens lista finns det massor av saker som är där bara för att jag ska få fler saker att stryka. Till exempel: ta upp kyckling, skicka till Klara, duscha. Men även de sakerna måste ju göras så varför inte ta med dem på listan? Jag menar det kan ju hända att jag glömmer dem...
Kom hem från London igår och som vanligt gick tiden sjukt fort. Känns inte som jag var där i 10 dagar, känns knappt som att jag var där allt. Är bara minnerna och resväskan som tyder på att jag varit iväg. Varför är det så? Att så fort man kommer hem från en resa så känns det som att man aldrig varit därifrån. Veckan i London var som vanligt jätte bra, semester med en som jag verkligen tycker om.
Resen hem var inte särsklit rolig och natten till idag var värre, tror jag har feber men det börjar kännas bättre nu. Som tur var har jag inte smittats av någon engelsk köttätar bakterie =P
Idag har jag funderat och analyserat mig själv och kommit på mig själv att falla tillbaka på gamla vanor som jag avskyr och som gör att jag verkligen inte tycker om mig själv. Sådana vanor måste brytas! Mindre prat om mig själv och mitt och mer fokusering på andra och intressanta saker och händelser (händelser som inte involverar mig eller mitt)! Undra om man kanske skulle skriva något här på bloggen som inte handlar om me, myself and I..?
Solen skiner och snön börjar sakta med säkert smälta. Hur fantastiskt det än låter så är det faktiskt ingen vacker syn. Under snön gömmer sig allt mellan himmel och jord. Hur tänker folk? "Oj, men kolla nu snöar det ute! Nu slipper jag gå enda till soppsorteringen. Jag kan ju bara slänga skiten vart jag vill för snön kommer ju ändå dölja det." Min fråga blir: Nu då? När all snö försvinner?
Hela kroppen skriker och jag känner mig extremt rastlös. Ångesten trycker i bröstet och jag har ingen aning om vad jag ska göra för att få det att sluta.
Har ännu en gång försökt gå ut och glömma allt och bara ha kul. Ännu en gång har jag misslyckats. En massa av människor som frågat hur jag mått. Även om jag svarat att jag mår bra har de inte trott på mig. Okej, nej! Jag mår kanske inte så jävla bra. En förfest med bara par som gullat och så jag (och markus men han räknas inte). Åter igen har jag varit runt en massa människor och känt mig så otroligt ensam. Jag är ensam med folk och utan folk. "Världen är bara en illusion som försöker förändra dig" Är det därför jag är så ensam? För att världen bara är en illusion och människorna omkring mig är likaså? Eller är det bara jag som är lustig och inte passar in och att jag därför är ensam? Väljer vi att vara ensamma? Jag kan inte komma ihåg att jag valt det här!
Vilket misslyckande! Här har jag varit skit nervös i flera dagar för att jag ska ringa till Unicef, rädda barnen, sos-barnbyar och röda korset för att ställa frågor om ideella organisationer och välgörenhet. Så till idag hade jag fixat skype, callburner för att spela in samtalen och ett headset för ett bra ljud. Jag hade till och med satt in 100 kronor på skype för att kunna ringa. Vet ni hur mycket jag har kvar? Jo, 94 kronor. Varför? Sen 10 i morse (klockan är 2 nu) har jag suttit och jagat folk och när jag fått tag på dem har jag fått svaret: Har inte tid! Skicka ett mail. Av alla jag pratat med idag har kanske 50% varit trevliga. Bra eller dåligt? You tell me.
Så nu har jag skickat iväg 4 mail och redan fått svar på ett vilket är det enda positiva med allt det här. Kunde jag varit mer påstridig? Visst hade jag kunnat vara det och jag erkänner: Jag orkade inte för att jag avskyr sånt här.
En sak till. Jag som aldrig använt skype innan upptäckte ganska snabbt att programmet klarar inte av när man kopplas vidare!
Nicholas bli inte besviken på mig. Jag försökte iaf!
Jocke: Jag ringer dig via skype någon dag så att jag kan göra av med pengarna som blev över!
Nu har jag sökt till 4 olika sommarkurser. Måste läsa 2 av dem för att få ihop 15 hp och få ut min examen. Hittade en spanskakurs som jag precis har behörighet till. Är jävligt sugen men det var ju några år sedan jag läste spanska steg 3. Kanske blir så att jag läser spanska och 2 andra kurser så att det inte gör något om jag inte klarar den. Sen kommer nästa problem: Pengar! Om jag bor kvar på campus kommer jag inte behöva betala någon hyra, men man vill ju kunna leva i sommar också. CSN? Kanske men vet inte om jag kommer kunna få några pengar pga att jag hoppade av praktikkursen i höstas. Jobba? Vet inte om jag hinner med det också. 3 stycken 7,5 hp kurser plus ett jobb... känns inte som att det kommer funka :S
"Life's a bitch and then you die" är ett uttryck jag fick lära mig av en deppig 30-åring när jag var 19 år gammal. Kan inte gör mer än att hålla med honom. För inte har man tur med livet inte. Fast några små ljuspunkter finns det väl =)
