Hur jag än vrider på saker och ting inser jag mina misstag. Misstag i plural! Förlorar mig själv i stunden, i känslan. Det är mitt största fel. Att hänge mig så åt mina känslor. Känslor finns där för en stund sen försvinner dem och ersätts av andra. De kan ligga och bubbla under ytan, de vill komma upp men tryggs ner av förstånd och Skalmans verklighetsklocka. Ge upp tanken, tvinga dig själv, det finns inget där!
Borde söka jobb, borde sitta med webbplatsen, borde städa, borde ta tag i mitt liv. Alla dessa borde som jag dränker i alkohol på helgerna och jag vägrar lyssna på rösten som säger att snart är smekmånaden slut! Snart kommer framtiden. Men för en gång skull lever jag i nuet, i stunden. Carpe Diem! Egentligen kan jag tänka mig framtiden fast det är rädslan för det okända som hindrar. Det är hoppet från det stadiga trygga berget som skrämmer mig!
London, säga upp min lägenhet, ta första steget och faktiskt mena det... Haha vad inbillar jag mig!
Är det typiskt svenskt att inte fråga om hjälp eller om en ny färsk kanelbulle som man inte kan klubba ihjäl folk med?
Hjälp! Är det att vi inte vågar fråga eller är det hjälplösheten, att man är på någotvis känner sig underlägsen, som gör att vi drar oss för att fråga? Men hur svårt är det egentligen att ta kontakt med en främlig och fråga var ligger närmaste fik? Eller jag har problem med att få min html kod att fungera, ser du vad det är för fel? Eller är det bara vi asociala människor som drar oss för att ta kontakt med andra människor?
Mitt egna problem: Jag behöver inte hjälp, fastnade i det stadiet som barn. JAG KAN SJÄLV!
Ny kanelbulle Alla vet ju att vi svenskar tvekar inför att klaga på mat, service, be om något bättre. (Och nu menar jag till personen/företaget ifråga. Klaga gör vi, mycket och ofta! Men inte så dem omnämnda hör!) Varför gör vi detta? Konflikträdda är väl det vanligaste svaret. Men varför borde inte jag kunna fråga om en ny chokladmjölk som kostade 40 kr och bara innehöll varm mjölk och ingen choklad?
Våga fråga om ny bulle, ny choklad, vägbeskrivning eller hjälp med att lösa världens alla stora frågor.
Denna blogg har inte blivit uppdaterad på ett tag och detta inlägg kommer inte vara det mest positiva.
Har en av dem dagarna när omgivningen verkar ha bestämt sig för att trycka ner och undan mig. Det är tre veckor kvar på min anställning och framtiden är tom. Men vi är inte borta än! Ändå är det så jag känner det. Vi har redan lämnat byggnaden. Hjälplösheten av att bli överkörd men inte ha makten att kunna göra något åt det.
Ingen kan få dig att känna dig underlägsen om du inte tillåter det.
Tyvärr är jag en sådan som låter det hända. Utan att jag vet när det händer, när jag förlorade slaget, så har någon utnyttjat min godtrohet och brist på erfaranhet. Fått mig att framstå som ung och dum. Är trött på detta nu! Ska inte bli kul att vara arbetslös men ska däremot bli skönt att lämna denna arbetsplats där kommunikation är en del av namnet men inte utövas!
"Life's a bitch and then you die" är ett uttryck jag fick lära mig av en deppig 30-åring när jag var 19 år gammal. Kan inte gör mer än att hålla med honom. För inte har man tur med livet inte. Fast några små ljuspunkter finns det väl =)
