Jag!
Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Så heter en bok som jag fick låna av min syster, skriven av Ann Heberlein. Titeln på boken stämmer in så bra på hur jag ofta känner. Som Kent’s låt “Mannen i den vita hatten”: Jag är livrädd för att leva och jag är dödsrädd för att dö.
Min ångest är av en högst privat karaktär. En lägre sort. En självupptagen sort. En ömklig sort. Jag är en ömklig typ. En ynklig sort. Jag borde inte få finnas. Borde Inte Få Finnas Till.
Ångesten. Den ständigt gnagande ångesten som numera blivit en ovälkommen vän som jag alltid vet så småningom kommer och knackar på min dörr. Jag försöker att stänga den ute men en vän kan man inte länge säga nej till. Ibland är det skönt att tycka synd om sig själv. Det är ju ingen annan som gör det så då måste väl jag få göra det? I ångestens land finns bara jag och det är bara synd om mig. Ja, Gud vad synd det är om mig. Det är en ond cirkel det där med självömkan: Det är synd om MIG, JAG är ledsen, JAG har ångest, bry er om MIG. I min ångest är jag en egoistisk, självisk, självupptagen person. JAG bryr mig bara om mig och min eländighet. Ja, det är så himla synd om mig. När jag får dessa tankar känner jag mig värdelös så hur kan någon älska mig, vilja ha mig, när det inte finns något positivt att älska? Världen skulle vara en bättre plats utan mig.
Jag är så fruktansvärt trött. Så trött. Vad betyder det? Livet. Vad är det man gör när man lever? Vad är det som räknas? Vad fan går det ut på? Lycka och kärlek. Det är ju sånt människor förväntas sträva efter, eller hur.
Vissa dagar kan jag vakna upp och helt sakna lusten att leva. Förstå mig rätt: jag vill inte dö, jag har bara inte lust att leva. Varför ska man gå upp på morgonen? Vad ska man göra om ingen har tid att umgås? Vad ska man göra när det inte finns något att göra (förutom disk och tv)? Skaffa en hobby? Men om man inte brinner för något? De där jävla dagarna när man sover mer än vad man är vaken. Då man varken kan skratta eller gråta. Man är ett tomt skal i en tom lägenhet, i ett då tomt liv.
… det oftast är min ångest som driver mig mot insikten att livet är värdelöst och slutsatsen är att det bör ändas. Det gör för ont. Ibland. Ibland är det bara outhärdligt. Denna vardag. Denna tristess. Detta fula liv. Det banala. Det dumma.
Jag mår bättre idag än vad jag gjorde förr. Men jag är fortfarande ledsen. Mina vänner är borta, de hör aldrig av sig längre. Jag känner mig ensam och söker mening. Men jag gråter inte lika ofta längre. Får inte samma utbrott. Måste hitta tillbaka till mina vänner och till livets alla roliga ting. Måste fortsätta!
Herberlein, Ann (2008) Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva
Min ångest är av en högst privat karaktär. En lägre sort. En självupptagen sort. En ömklig sort. Jag är en ömklig typ. En ynklig sort. Jag borde inte få finnas. Borde Inte Få Finnas Till.
Ångesten. Den ständigt gnagande ångesten som numera blivit en ovälkommen vän som jag alltid vet så småningom kommer och knackar på min dörr. Jag försöker att stänga den ute men en vän kan man inte länge säga nej till. Ibland är det skönt att tycka synd om sig själv. Det är ju ingen annan som gör det så då måste väl jag få göra det? I ångestens land finns bara jag och det är bara synd om mig. Ja, Gud vad synd det är om mig. Det är en ond cirkel det där med självömkan: Det är synd om MIG, JAG är ledsen, JAG har ångest, bry er om MIG. I min ångest är jag en egoistisk, självisk, självupptagen person. JAG bryr mig bara om mig och min eländighet. Ja, det är så himla synd om mig. När jag får dessa tankar känner jag mig värdelös så hur kan någon älska mig, vilja ha mig, när det inte finns något positivt att älska? Världen skulle vara en bättre plats utan mig.
Jag är så fruktansvärt trött. Så trött. Vad betyder det? Livet. Vad är det man gör när man lever? Vad är det som räknas? Vad fan går det ut på? Lycka och kärlek. Det är ju sånt människor förväntas sträva efter, eller hur.
Vissa dagar kan jag vakna upp och helt sakna lusten att leva. Förstå mig rätt: jag vill inte dö, jag har bara inte lust att leva. Varför ska man gå upp på morgonen? Vad ska man göra om ingen har tid att umgås? Vad ska man göra när det inte finns något att göra (förutom disk och tv)? Skaffa en hobby? Men om man inte brinner för något? De där jävla dagarna när man sover mer än vad man är vaken. Då man varken kan skratta eller gråta. Man är ett tomt skal i en tom lägenhet, i ett då tomt liv.
… det oftast är min ångest som driver mig mot insikten att livet är värdelöst och slutsatsen är att det bör ändas. Det gör för ont. Ibland. Ibland är det bara outhärdligt. Denna vardag. Denna tristess. Detta fula liv. Det banala. Det dumma.
Jag mår bättre idag än vad jag gjorde förr. Men jag är fortfarande ledsen. Mina vänner är borta, de hör aldrig av sig längre. Jag känner mig ensam och söker mening. Men jag gråter inte lika ofta längre. Får inte samma utbrott. Måste hitta tillbaka till mina vänner och till livets alla roliga ting. Måste fortsätta!
Herberlein, Ann (2008) Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva
