Morgon
Jag klarar inte av morgonen. Ifall jag vaknade med lite ångest innan vi bröt så går det inte jämföra hur kroppen skriker när jag vaknar nu. Kvällen går oftast bra. Då är jag mest arg och besviken och känner att han har gått bakom ryggen på mig i flera månader. Jag kan somna och sova en natt men vaknar ibland tidigare än vanligt och känner hur jag mår illa av att jag har så mycket känslor så de står mig upp till halsen. Jag ska hämta de sista sakerna idag sen är det verkligen över.
Jag har svårt att förstå det som har hänt. Att trots alla mina försök så har jag ännu en gång misslyckats och denna gången har det tagit hårdare än någonsin. Känner mig patetisk för att jag inte kan pussla ihop bitarna. För att jag bara gråter. För att jag slösar massa tid på en kille som inte förtjänar det. Eller gör han det? Ibland känns det som att jag förlorat en kille som var guld värd. Han fick mig att bli störtförälskad, han gav mig så mycket och han charmade mina vänner och min familj. Fast när jag tänker på hur han var mot mig ibland kan jag bli förbannad. Bland folk förändrades han, tryckte ner mig och fick mig känna mig värdelös. Det var ofta så bråken började, att jag kände mig ignorerad. Han tog väldigt mycket plats så jag tog ett steg tillbaka. Slutade vara mig själv. Så jag antar även jag förändrades bland folk, blev mer tyst och jag antar att många kanske tyckte att jag var underlig och otrevlig. Han visade ofta att jag inte var den rätta för honom och jag har länge vetat det. Fast jag tror inte att han själv uppfattat att han väldigt länge hållt mig på ett avstånd som varit bekvämt för honom, att jag inte kommit för nära.
Jag gråter varje morgon och jag saknar honom enormt. Mina vänner och min syster ställer upp och umgås med mig och det blir bra för en stund. Men när jag är ensam kommer saknaden. Han sa att jag är negativ och pessimistisk och att han inte kan leva med det längre. Att jag drar med mig honom. Jag tycker ändå jag var tydlig med om vem jag var redan från början.
Jag hoppas att jag en dag kan hitta en kille som kan älska mig för den jag är och som kan stå ut med att jag inte alltid är jätte positiv.
Jag har svårt att förstå det som har hänt. Att trots alla mina försök så har jag ännu en gång misslyckats och denna gången har det tagit hårdare än någonsin. Känner mig patetisk för att jag inte kan pussla ihop bitarna. För att jag bara gråter. För att jag slösar massa tid på en kille som inte förtjänar det. Eller gör han det? Ibland känns det som att jag förlorat en kille som var guld värd. Han fick mig att bli störtförälskad, han gav mig så mycket och han charmade mina vänner och min familj. Fast när jag tänker på hur han var mot mig ibland kan jag bli förbannad. Bland folk förändrades han, tryckte ner mig och fick mig känna mig värdelös. Det var ofta så bråken började, att jag kände mig ignorerad. Han tog väldigt mycket plats så jag tog ett steg tillbaka. Slutade vara mig själv. Så jag antar även jag förändrades bland folk, blev mer tyst och jag antar att många kanske tyckte att jag var underlig och otrevlig. Han visade ofta att jag inte var den rätta för honom och jag har länge vetat det. Fast jag tror inte att han själv uppfattat att han väldigt länge hållt mig på ett avstånd som varit bekvämt för honom, att jag inte kommit för nära.
Jag gråter varje morgon och jag saknar honom enormt. Mina vänner och min syster ställer upp och umgås med mig och det blir bra för en stund. Men när jag är ensam kommer saknaden. Han sa att jag är negativ och pessimistisk och att han inte kan leva med det längre. Att jag drar med mig honom. Jag tycker ändå jag var tydlig med om vem jag var redan från början.
Jag hoppas att jag en dag kan hitta en kille som kan älska mig för den jag är och som kan stå ut med att jag inte alltid är jätte positiv.
