I confess
Jag vet vad jag vill ha! He's my match in every way. Men jag är inte värdig.
Hade söndagsångest en måndag. Detta var mina tankar igår:
Jag har börjat erkänna för mig själv att jag är maniplulativ, självisk och fixerad vid mitt liv. Jag har klart huvudrollen i min egna film och alla andra har biroller. Jag delar inte med mig av min plats som stjärna. Är det nu jag tycker synd om mig själv? Att jag är en upptagen bitch och att jag därför inte vågar bekänna mina känslor för rädslan av ett nekande. Att jag inte är mer än en gammal vän. Det är synd om mig i min ensamma värld. Läs inlägget "jag" så förstår ni, birollerna i min film, vad jag menar. Självhat? Nej, inte jag. Hade velat vara godhjärtad men det är jag inte.
Jag får njuta av känslorna och drömmen av ett liv. Jag är inte värdig. Inte ens jag, stjärnan, vill vara med i denna b-film. Jag har några dagar funderat på ifall allas liv hade varit intressanta nog att göra en film av. Är din historia bättre än min, eller bättre än hans eller hennes?
Jag bekänner mina brister. Jag försöker förbättras men misslyckas till och från så extremt. Tittade på filmen Jane Eyre och lämnades stum. Godhjärtad, ja. Vågar säga sina tankar, ja. Älskad? Ja, efter mycket om och men. Har inga baktankar med sitt handlande.
I filmen Holiday talar dem om hur viktigt det är att vara huvudrollen i sin egna film (liv). Caroline af Ugglas gästade i Efter tio (ca 1:30) och säger något liknande: man ska vara sitt egna universum men komma ihåg att det finns många universum runtomkring. Hon är vis hon Caroline af Ugglas.
Hade söndagsångest en måndag. Detta var mina tankar igår:
Jag har börjat erkänna för mig själv att jag är maniplulativ, självisk och fixerad vid mitt liv. Jag har klart huvudrollen i min egna film och alla andra har biroller. Jag delar inte med mig av min plats som stjärna. Är det nu jag tycker synd om mig själv? Att jag är en upptagen bitch och att jag därför inte vågar bekänna mina känslor för rädslan av ett nekande. Att jag inte är mer än en gammal vän. Det är synd om mig i min ensamma värld. Läs inlägget "jag" så förstår ni, birollerna i min film, vad jag menar. Självhat? Nej, inte jag. Hade velat vara godhjärtad men det är jag inte.
Jag får njuta av känslorna och drömmen av ett liv. Jag är inte värdig. Inte ens jag, stjärnan, vill vara med i denna b-film. Jag har några dagar funderat på ifall allas liv hade varit intressanta nog att göra en film av. Är din historia bättre än min, eller bättre än hans eller hennes?
Jag bekänner mina brister. Jag försöker förbättras men misslyckas till och från så extremt. Tittade på filmen Jane Eyre och lämnades stum. Godhjärtad, ja. Vågar säga sina tankar, ja. Älskad? Ja, efter mycket om och men. Har inga baktankar med sitt handlande.
I filmen Holiday talar dem om hur viktigt det är att vara huvudrollen i sin egna film (liv). Caroline af Ugglas gästade i Efter tio (ca 1:30) och säger något liknande: man ska vara sitt egna universum men komma ihåg att det finns många universum runtomkring. Hon är vis hon Caroline af Ugglas.
