RoseThorns

Jag har funderat lite de senaste dagarna. Hur kommer det sig att de som söker efter kärlek aldrig hittar den medan de som inte söker gör det? Ja, alla säger att det är när man slutar söka som man hittar någon. Och att man hittar den "rätte" när man minst anar det. Men hur lätt är det egentligen att sluta söka?

Och hur kommer det sig att två människor som söker kärlek och hittar varandra sedan inte passar ihop? Är det så att de har sådan tydlig bild av sin blivande partner att det helt enkelt inte fungerar för att den andra inte passar in i bilden? Det är ingen av dem som vill ändra bilden av den rätta och i deras ögon det perfekta förhållandet.

Ska man kanske göra som Charlotte i Sex and the city och helt enkelt ta den första bästa som "verkar" vara en som kan passa in i ens liv. Att det sedan antagligen inte kommer fungera för att man gjort något förhastat är en annan femma. För vem av oss sökare har inte känt tidigt i ett förhållande att man vill ta de där stora stegen. Kanske är felet att man letar efter något som inte finns. Ett förhållande ska man arbeta på tillsammans. Inte arbeta på tills det uppnår något som en av partnerna fantiserat ihop. En fantasi och en uppfattning om det perfekta förhållandet. Kanske är det så att när man kan ta en dag i taget och acceptera att saker och ting aldrig blir som man tänkt sig, att det är först då man kan bli riktigt lycklig i ett förhållande. 

Ja, dessa frågor om kärlek! Man kanske skulle sluta fundera och börja fokusera på något annat. Som att rädda världen eller nått. Har kanske större lycka där...