Saknaden av en (vän)?
Idag vaknade jag upp med ångest och en stor saknad. Mobilen var tyst. Inga sms mottagna.
Hela sommaren har jag skickat sms, pratat i telefon och skrivit massvis med timmar på msn med en jätte fin, jätte bra kille. Vi har träffats några gånger och jag vet att han skulle kunna ge mig allt det jag alltid velat ha. Han vill ge mig allt det som jag vill ha.
Hur kommer det sig att när man har en kille framför sig som vill ge allt, satsa allt, så finns inte känslorna där hos en själv?
Självisk eller inte självisk? Jag valde att inte vara självisk. Jag hade kunnat ta upp hans tid. Fortsatt få alla fina sms, fortsatt träffa honom och ha hans armar omkring mig framför tv:n och vakna med hans armar runt mig på morgonen. Men jag bryr mig för mycket om honom, tycker för mycket om honom, för att kunna utnyttja honom så.
Det kliade i fingrarna när jag vaknade imorse. Ville skicka och säga hur mycket jag saknade honom. Men det vore inte rättvist. Vi ska vara vänner. Försöka vara vänner.
Hela sommaren har jag skickat sms, pratat i telefon och skrivit massvis med timmar på msn med en jätte fin, jätte bra kille. Vi har träffats några gånger och jag vet att han skulle kunna ge mig allt det jag alltid velat ha. Han vill ge mig allt det som jag vill ha.
Hur kommer det sig att när man har en kille framför sig som vill ge allt, satsa allt, så finns inte känslorna där hos en själv?
Självisk eller inte självisk? Jag valde att inte vara självisk. Jag hade kunnat ta upp hans tid. Fortsatt få alla fina sms, fortsatt träffa honom och ha hans armar omkring mig framför tv:n och vakna med hans armar runt mig på morgonen. Men jag bryr mig för mycket om honom, tycker för mycket om honom, för att kunna utnyttja honom så.
Det kliade i fingrarna när jag vaknade imorse. Ville skicka och säga hur mycket jag saknade honom. Men det vore inte rättvist. Vi ska vara vänner. Försöka vara vänner.
Det är bra att han inte kommer vara kontaktbar den närmaste veckan. Det kanske kan hjälpa mig från att skicka. Från att vara självisk!
