Hur jag än vrider på saker och ting inser jag mina misstag. Misstag i plural! Förlorar mig själv i stunden, i känslan. Det är mitt största fel. Att hänge mig så åt mina känslor. Känslor finns där för en stund sen försvinner dem och ersätts av andra. De kan ligga och bubbla under ytan, de vill komma upp men tryggs ner av förstånd och Skalmans verklighetsklocka. Ge upp tanken, tvinga dig själv, det finns inget där!
Borde söka jobb, borde sitta med webbplatsen, borde städa, borde ta tag i mitt liv. Alla dessa borde som jag dränker i alkohol på helgerna och jag vägrar lyssna på rösten som säger att snart är smekmånaden slut! Snart kommer framtiden. Men för en gång skull lever jag i nuet, i stunden. Carpe Diem! Egentligen kan jag tänka mig framtiden fast det är rädslan för det okända som hindrar. Det är hoppet från det stadiga trygga berget som skrämmer mig!
London, säga upp min lägenhet, ta första steget och faktiskt mena det... Haha vad inbillar jag mig!
Är det typiskt svenskt att inte fråga om hjälp eller om en ny färsk kanelbulle som man inte kan klubba ihjäl folk med?
Hjälp! Är det att vi inte vågar fråga eller är det hjälplösheten, att man är på någotvis känner sig underlägsen, som gör att vi drar oss för att fråga? Men hur svårt är det egentligen att ta kontakt med en främlig och fråga var ligger närmaste fik? Eller jag har problem med att få min html kod att fungera, ser du vad det är för fel? Eller är det bara vi asociala människor som drar oss för att ta kontakt med andra människor?
Mitt egna problem: Jag behöver inte hjälp, fastnade i det stadiet som barn. JAG KAN SJÄLV!
Ny kanelbulle Alla vet ju att vi svenskar tvekar inför att klaga på mat, service, be om något bättre. (Och nu menar jag till personen/företaget ifråga. Klaga gör vi, mycket och ofta! Men inte så dem omnämnda hör!) Varför gör vi detta? Konflikträdda är väl det vanligaste svaret. Men varför borde inte jag kunna fråga om en ny chokladmjölk som kostade 40 kr och bara innehöll varm mjölk och ingen choklad?
Våga fråga om ny bulle, ny choklad, vägbeskrivning eller hjälp med att lösa världens alla stora frågor.
Denna blogg har inte blivit uppdaterad på ett tag och detta inlägg kommer inte vara det mest positiva.
Har en av dem dagarna när omgivningen verkar ha bestämt sig för att trycka ner och undan mig. Det är tre veckor kvar på min anställning och framtiden är tom. Men vi är inte borta än! Ändå är det så jag känner det. Vi har redan lämnat byggnaden. Hjälplösheten av att bli överkörd men inte ha makten att kunna göra något åt det.
Ingen kan få dig att känna dig underlägsen om du inte tillåter det.
Tyvärr är jag en sådan som låter det hända. Utan att jag vet när det händer, när jag förlorade slaget, så har någon utnyttjat min godtrohet och brist på erfaranhet. Fått mig att framstå som ung och dum. Är trött på detta nu! Ska inte bli kul att vara arbetslös men ska däremot bli skönt att lämna denna arbetsplats där kommunikation är en del av namnet men inte utövas!
För några veckor sedan på tåget hem från jobbet såg jag en tjej. Hon satt där tvärsöver med stora glasögon, långt lockigt rött hår och en stor resväska framför sig. Det tog mig ett tag att upptäcka och det kanske är något som alla inte ser. Vi som varit där vet, vi ser, vi känner. Hon grät tyst. Försökte att inte visa att hon var ledsen och upprörd. Varför är det så? Varför kan man inte få sitta och gråta om det är det man känner för?
Idag är det den 11 Maj! För exakt ett år sedan hände det som inte fick hända. Jocke lämnade mig och alla som är mig nära vet vilket helvete jag gick igenom. Så igår när jag satt på bussen påväg hem kom jag och tänka på den årsdagen som skulle komma och också på denna tjej.
Vid 5-6 imorgon på morgonen var det ett år sedan jag gick igenom halva Växjö med massa kassar på mitt cykelstyre och försökte att ta mig hem utan att bryta ihop. Utan att gråta och visa för alla dem som skulle till jobbet att mitt hela, vad jag tyckte då, liv hade gått i kras. Och det hade det egentligen gjort. Han hade varit mitt allt och utan honom kunde jag inte stå.
Drömmannen som vi alla letar efter finns på den plats där vi inte letar. Han är som ett par borttappade nycklar. Mitt tips är att leta där han finns ;) Är inte det något av det mest irriterande svar någon kan ge?
"Jag hittar inte mina nycklar" Svar: "Leta där du la dem"
När man minst förväntar sig det så hittar man sina nycklar igen. Eller vore det kanske bättre att säga att kärleken är som ett par borttappade nycklar. Ena stunden är den där, sen tappar man bort den (eller tron på den) och sen när man minst anar det så dyker den upp (eller en person som ger tillbaka tron). Kanske skulle lägga ut en annons på nätet. Gone missing: Love! Have you seen it call: 0000-000000 Reward is to expected! Belöningen får man bara såklart om man är rätt person :) And it's me!
Ibland känns världen lite för liten. Det finns ingenstans att gömma sig. Ingenstans där man kan försvinna från verkligheten ett tag. Saknar då Fröseke och skogen. Till skogen gick jag när jag var liten och ledsen. Satt på en sten och tänkte. Sjöng en sång och hittade energi. Det finns skog i Växjö, men det är inte min skog. Inte mina bäckar. När jag var liten fanns det en plats nära min skola, en grusväg och vid sida en stig, en bit in fanns blåsippor i mängder. Ytterligare en bit in så fanns en jätte fin bäck där jag lekte, själv eller med andra. Om jag hade kunnat måla skulle jag ritat upp den bild jag har inom mig. Idag finns min skog, bäck och blommor inte längre kvar. Istället finns en stor ful öppning med stubbar. Det vackra är borta och så är jag och min barndom.
Ibland får jag det att låta som om jag är 45 och att ungdomens dagar är över :)
Det är våra erfarenheter tillsammans med våra handlingar som avgör vilka vi är.
Verbal misshandel kan ta hårdare än fysisk.
Jag har inte använt mina erfarenheter till det bättre. Behövde ytterligare en omgång för att förstå situationen, hur dödsdömd den alltid varit. På något sätt är det lättare att gå vidare om en framtid är omöjlig. Motsägelsefullt? När botten är nådd har man iaf fast mark att stå på. Här står jag men funderar på om det finns ytterligare djup under mina fötter. Styrkan som kommer av alla smällar. Det är tid för att gå vidare och glömma. Att glömma innebär att det inte finns något att förlåta. Antar att minnen då och då kommer göra sig påminda men det kommer bara vara det. Minnen!
"Life's a bitch and then you die" är ett uttryck jag fick lära mig av en deppig 30-åring när jag var 19 år gammal. Kan inte gör mer än att hålla med honom. För inte har man tur med livet inte. Fast några små ljuspunkter finns det väl =)
