Tårar på tåget
För några veckor sedan på tåget hem från jobbet såg jag en tjej. Hon satt där tvärsöver med stora glasögon, långt lockigt rött hår och en stor resväska framför sig. Det tog mig ett tag att upptäcka och det kanske är något som alla inte ser. Vi som varit där vet, vi ser, vi känner. Hon grät tyst. Försökte att inte visa att hon var ledsen och upprörd. Varför är det så? Varför kan man inte få sitta och gråta om det är det man känner för?
Idag är det den 11 Maj! För exakt ett år sedan hände det som inte fick hända. Jocke lämnade mig och alla som är mig nära vet vilket helvete jag gick igenom. Så igår när jag satt på bussen påväg hem kom jag och tänka på den årsdagen som skulle komma och också på denna tjej.
Vid 5-6 imorgon på morgonen var det ett år sedan jag gick igenom halva Växjö med massa kassar på mitt cykelstyre och försökte att ta mig hem utan att bryta ihop. Utan att gråta och visa för alla dem som skulle till jobbet att mitt hela, vad jag tyckte då, liv hade gått i kras. Och det hade det egentligen gjort. Han hade varit mitt allt och utan honom kunde jag inte stå.
You know what? Life goes on!
Idag är det den 11 Maj! För exakt ett år sedan hände det som inte fick hända. Jocke lämnade mig och alla som är mig nära vet vilket helvete jag gick igenom. Så igår när jag satt på bussen påväg hem kom jag och tänka på den årsdagen som skulle komma och också på denna tjej.
Vid 5-6 imorgon på morgonen var det ett år sedan jag gick igenom halva Växjö med massa kassar på mitt cykelstyre och försökte att ta mig hem utan att bryta ihop. Utan att gråta och visa för alla dem som skulle till jobbet att mitt hela, vad jag tyckte då, liv hade gått i kras. Och det hade det egentligen gjort. Han hade varit mitt allt och utan honom kunde jag inte stå.
You know what? Life goes on!
