Denna helgen har varit min och bara min. Jag har jobbat och annars inte gjort många knop. Söndagsångesten var där även om jag inte festat. Nästa helg ska jag defenitivt ut! Nu har jag haft min lugna helg som alla tjatat om. "Du är ute jämt", "tror du skulle må bra av att ta det lugnt en helg", "din söndagsångest beror på att du är ute varje helg och inte hinner återhämta dig under veckorna". Nu har jag bevisat för mig själv och andra att jag kan ta det lugnt en helg och att ångesten infinner sig även om jag inte varit ute och dansat. Något jag dock känner nu är att jag är grymt rastlös. Ska bli så skönt att dra ut och jogga imorn och bli av med lite energi. Har också riktiga jobbpass den kommande veckan.. halva dagar och inte bara 3-4 timmar hit och dit.
Den jobbsituationen jag sitter i fungerar inte länge till. Även om jag försöker ta alla extrapass jag kan komma över så får jag ändå vända och vrida på pengarna. En av dem som arbetar på Ecco har fyllt 65 och skulle kunna gå i pension men hon vägrar flytta på sig. Hon säger att hon tycker synd om oss "ungdomar" och att vi inte får arbete. Lustigt?! Jag hade kunnat ha ett långtidskontrakt inom snar framtid om hon hade slutat eller dragit ner på sina timmar. Men nej. Alla ska rätta sig efter henne. Är så trött på dem äldre tanterna på jobbet som bossar över varsin butik. De är otrevliga mot oss anställda och den ena är otrevlig även mot kunderna. De talar till en som om man vore bakom och inte kunde skilja på bak och fram. Jag är trött och irriterad på min livssituation. Man försöker men måste vänta på att en sur och bitter tant ska flytta på sig så man kan komma vidare i sin "karriär". Har sökt lite jobb men antar att det är dax att lägga i ytterligare en växel.
Jag vet vad jag vill ha! He's my match in every way. Men jag är inte värdig.
Hade söndagsångest en måndag. Detta var mina tankar igår:
Jag har börjat erkänna för mig själv att jag är maniplulativ, självisk och fixerad vid mitt liv. Jag har klart huvudrollen i min egna film och alla andra har biroller. Jag delar inte med mig av min plats som stjärna. Är det nu jag tycker synd om mig själv? Att jag är en upptagen bitch och att jag därför inte vågar bekänna mina känslor för rädslan av ett nekande. Att jag inte är mer än en gammal vän. Det är synd om mig i min ensamma värld. Läs inlägget "jag" så förstår ni, birollerna i min film, vad jag menar. Självhat? Nej, inte jag. Hade velat vara godhjärtad men det är jag inte.
Jag får njuta av känslorna och drömmen av ett liv. Jag är inte värdig. Inte ens jag, stjärnan, vill vara med i denna b-film. Jag har några dagar funderat på ifall allas liv hade varit intressanta nog att göra en film av. Är din historia bättre än min, eller bättre än hans eller hennes?
Jag bekänner mina brister. Jag försöker förbättras men misslyckas till och från så extremt. Tittade på filmen Jane Eyre och lämnades stum. Godhjärtad, ja. Vågar säga sina tankar, ja. Älskad? Ja, efter mycket om och men. Har inga baktankar med sitt handlande.
I filmen Holiday talar dem om hur viktigt det är att vara huvudrollen i sin egna film (liv). Caroline af Ugglas gästade i Efter tio (ca 1:30) och säger något liknande: man ska vara sitt egna universum men komma ihåg att det finns många universum runtomkring. Hon är vis hon Caroline af Ugglas.
Livets matematik är en svår ekvation. Överallt finns olika val man ska/kan göra. Alla dessa val leder till ett resultat. Att välja en väg kan helt förstöra möjligheten till att senare välja en annan. Plus eller minus. Multiplikation eller division.
Egentligen tänker jag för mycket. Ser valen som ska göras här och nu som livsavgörande. Vad är det som säger att det inte går att byta partner mitt i livet eller säga upp sig på jobbet och byta karriär när man är 40? Det finns massor av möjligheter och ett nederlag idag betyder inte ännu ett nederlag imorgon. Samhället och normen säger saker hit och dit men det är ens egen väg som är viktig. Det är okej att vara 23 och arbeta extra på Ecco. Det är okej att praktisera när man är 28. Det är okej att vara ute och dricka varje helg. Det är okej att välja resa framför kärlek. Det är okej att välja barn utan partner. Det är okej att leva livet. Fel av mig! Det är ett måste att leva livet! Den fria viljan att följa sin egen väg.
Från födseln får vi höra att vi inte ska jämföra oss med andra. Det är ganska svårt när man själv vill mycket i livet men inte alltid har orken att kämpa. Det är svårt att stanna upp och titta på sig själv och se ens egna prestationer. Tror att det är något vi måste göra oftare. Se på oss själva och se hur långt vi kommit i livet och inte tänka på hur långt vi eventuellt har kvar för att våra drömmar ska bli sanna. Eller hur livet skulle sett ut ifall vi valt A istället för B.
Som min farmor sa till mig: Minst en gång om dagen ska du säga till dig själv att du duger! För det gör du!
Det är söndag! Alla andra dagar i veckan är jag inte ensam och känner mig inte ensam. Men dessa söndagar... Jag är inte nyskild men känner mig dock lite lonely och ensam. Därför sitter jag här klockan halv sju på kvällen och lyssnar på just Wahlströms med nyskild, lonely och ensam.
Principer, om hur man ska agera, hur man ska vara och hur man ska behandla andra. Jag är hård mot människor och har väldigt lätt att dömma, även om jag inte vill erkänna att jag har det. Behandla andra så som du själv vill bli behandlad. Var en bättre människa. Var inte egoistisk. Bry dig om andra. Sätt andra framför dig själv (men glöm inte dig själv).
Förra veckan var en dålig vecka som handlade om ångest, tårar och hat mot mig själv. Det var länge sen jag hade en sådan. Kan ha dagar då och då men lyckas alltid må bättre efter någon timma eller dagen efter. Veckan slutade med en lördag där jag fick höra av en okänd människa att jag var omogen, självupptagen och att jag aldrig kommer hitta någon som kommer att gilla mig för den jag är. Även om jag vet att detta inte är helt sant så var det ändå saker jag hade tänkt på förra veckan. För att visa motsatsen blev lördagen ännu mer kaos, tänker inte säga mer. Brukar inte ha fylleångest men fy fan vad jag mådde dåligt. Mådde dåligt över Jocke, grät lite över mr T och att jag är ganska ensam.
Fast ärligt talat. Jag är inte ensam. Vet att jag nämnt mina vänner innan här på min blogg men det är värt att nämna igen. De är där för mig när jag har mina dåliga dagar och veckor. Vi ger och vi tar. Vi är underbara tillsammans och stöttar varandra. Därför slutar detta nu! Man kan ha kul utan att vara stupafull och jag har inget att bevisa för någon. Om jag börjar tycka om mig själv och är stolt över den jag är så ska ingen kunna säga något som kan få mig att känna annat.
Mina mål är omöjliga att uppnå men om jag kan vara hälften av den jag vill vara är det bra nog!
Vet inte varför saker och ting känns bättre om man får ut det på nätet. Så jag tänker att min blogg är bättre än facebook.
Jag saknar dig och hatar att inte vara en del av ditt liv! Antar att jag måste acceptera att det är så det måste vara nu för detta är jag och det är långt från dig...
Idag har inte varit en bra dag. Är ledig i två dagar nu och som jag känner nu vill jag avskärma mig från världen dessa dagar. Har haft två dåliga dagar på jobbet och även om jag precis joggat en runda så är jag inte nöjd med mig själv. Imorn ska jag söka ännu några jobb om jag hittar några. Både i och utanför Växjö. Måste fylla min vardag med saker som egentligen inte ger livet en större betydelse men som kanske gör att jag inte funderar så mycket på det. Hoppas morgondagen blir bättre. Duschen nästa!
Har precis kollat klart på Greys Anatomy säsong 4 =) Och så blev jag sugen på att lyssna på en låt som jag började lyssna på för några veckor sen och som går konstant här hemma =)
The end's not near It's here Alleluia Spread the cheer And watch the millenarians Throw a party for a thousand years
You won't see the pious praying They'll be too busy flaying All the martyrs with better ways To stop the world decaying
If you call me I won't be home I'm hiding from the kingdom come They can't see everything on earth With the satellites and the roving drones
This is why hell is underground Like a reclaimed bad part of town We don't want to lose our souls We're the saints who don't want to be found
Alla dessa killar på T. Igår skickade den finske mr T som inte hört av sig på flera veckor. Jag som precis börjat glömma honom. Han sa att han saknade mig. Vi skickade lite och jag hade ångest in på morgonen dagen efter. Han verkar tro att han inte betydde något för mig. Även om jag sa nej till honom var han för stunden mitt allt. Han var min tro på kärleken!
Idag blev jag dock lite smått dissad av Ted Gärdestad. Vet inte vad han hette. Jag fick se hans leg och såg att han var 83:a men kollade aldrig hans namn. Borde börja bry mig mindre om ålder. Han var mycket söt men tror inte han förstod att han hade en chans. Varför vågar man inte vara med framåt? Eller varför vågar inte killar vara mer framåt? Han kanske var lagd åt andra hållet. Fast jag har haft sådana misstankar med andra och det har inte hindrat förstås. Jag förstår mig inte på det andra könet.
Om man ser på den hela bilden finns det bara en jag träffat i sommar (i slutet) som jag verkligen känt de där känslorna för. Och det är ännu en kille på T. Vars namn inte får nämnas. Damn!
Mitt bland allt störs jag av det förflutna. Hjälp snälla hjälp!
Hösten och September! Perioden på året då man sakta ska förflytta sig inomhus. Det är på hösten och vintern många vill sitta hemma och mysa med sin partner. Sommaren är över nu. Det är bara att inse det. Jag har druckit mig igenom helgen. Varit social och varit uppe till fyra på nätterna. Jobbat på dagarna och festat på nätterna. Jag vägrar känna av känslan av ensamhet när jag är bland folk. Vill inte att nätterna ska ta slut. Det är då det finns möjligheter! För det är på söndagen och måndagen som jag börjar fundera på mitt liv. Vad det har för mening. Försöker planera framåt så jag har något att se fram emot men jag saknar egentliga mål. Försöker vara positiv men ibland är det svårt.
Hela sommaren har jag sökt efter kärlek men inte funnit den. Jag har alltid varit redo för kärleken. Fast börjar sakta känna att jag inte orkar bry mig längre. Det finns känslor men att våga för att se om de blir besvarade är värre. Orka med dramat! Ska försöka fokusera på träning i höst. Försöka att för första gången i mitt liv komma i form. Har planerat detta många gånger förr men har denna gången blandat in andra människor i mitt försök. Ska jogga med Linnéa och dansa Zumba med Sevgin minst en gång i veckan vardera aktivitet.
Sevgin ringde och frågade om jag ville vara med och hjälpa till vid premiären då Lakers spelar den 17 September i den nya arean. Ska isf hjälpa till med själva "Showen". Så det är något att se fram emot. Ifall jag kan få ledigt från jobbet. Hoppas att det inte kommer bli några problem då chefen är Lakers fan och hoppas på att hon förstår att det inte är ofta man får ett sånt här erbjudande.
Måndag gör jag ingenting, ingenting, ingenting.
Tisdag ser jag mig omkring, mig omkring, mig omkring.
Onsdag går jag ut och vankar.
Torsdag sitter jag i tankar.
Fredag gör jag vad jag vill.
Lördag stundar helgen till.
Denna texten är faktiskt inte bara positiv! Är faktiskt ganska tråkigt att ha ett sånt liv =S
Nu ska jag sluta deppa! Imorn börjar livet! Jobb och jogging!
I broke down in horror at you standing there The glow from the moon Shone through cracks in your hair. I shouted with passion, "I love you so much" But feeling my skin, it was cold to the touch. You whispered "where are you?" I questioned your doubt But soon realised, you were talking to God now
You've got blood on your hands And I know it's mine I just need more time So get off your low and let's dance like we used to But there's a light in the distance Waiting for me, I will wait for you So get off your low and let's kiss like we used to
Så mycket känslor som jag inte kan få att försvinna. Är förvirrad och vet inte vad jag vill. Minnen på gott och inte mycket ont. Varför? Frågan är varför! Kommer aldrig glömma! Kommer alltid minnas med massa varma känslor och lite förtvivlan. Vem lämnade vem sjunger Melissa Horn... Ever thine, ever mine, ever ours (Beethoven) This summer!
Bakar muffins med geisha och mjölkchoklad. Lyssnar på massa musik: Band of horses, Adele, Håkan Hellström, White lies. Jobbar alldeles för lite även om jag tar så mycket extra timmar jag kan få tag på. Söker jobb. Letar städer. Är fast i min numera ensamma värld och försöker fixa små sociala dejter med vänner. Men inget döljer tomrummet som jag har inom mig just nu. Hösten är nästan här och att vakna till en ny dag är en pina. Om bara, om bara... Våga! Kämpa! Bevisa!
Jag har funderat lite de senaste dagarna. Hur kommer det sig att de som söker efter kärlek aldrig hittar den medan de som inte söker gör det? Ja, alla säger att det är när man slutar söka som man hittar någon. Och att man hittar den "rätte" när man minst anar det. Men hur lätt är det egentligen att sluta söka?
Och hur kommer det sig att två människor som söker kärlek och hittar varandra sedan inte passar ihop? Är det så att de har sådan tydlig bild av sin blivande partner att det helt enkelt inte fungerar för att den andra inte passar in i bilden? Det är ingen av dem som vill ändra bilden av den rätta och i deras ögon det perfekta förhållandet.
Ska man kanske göra som Charlotte i Sex and the city och helt enkelt ta den första bästa som "verkar" vara en som kan passa in i ens liv. Att det sedan antagligen inte kommer fungera för att man gjort något förhastat är en annan femma. För vem av oss sökare har inte känt tidigt i ett förhållande att man vill ta de där stora stegen. Kanske är felet att man letar efter något som inte finns. Ett förhållande ska man arbeta på tillsammans. Inte arbeta på tills det uppnår något som en av partnerna fantiserat ihop. En fantasi och en uppfattning om det perfekta förhållandet. Kanske är det så att när man kan ta en dag i taget och acceptera att saker och ting aldrig blir som man tänkt sig, att det är först då man kan bli riktigt lycklig i ett förhållande.
Ja, dessa frågor om kärlek! Man kanske skulle sluta fundera och börja fokusera på något annat. Som att rädda världen eller nått. Har kanske större lycka där...
"Life's a bitch and then you die" är ett uttryck jag fick lära mig av en deppig 30-åring när jag var 19 år gammal. Kan inte gör mer än att hålla med honom. För inte har man tur med livet inte. Fast några små ljuspunkter finns det väl =)
