Som jag nämnt innan så går jag en kurs som heter musikjuridik i sommar. I en podcast pratade de om skvallerkungen Perez Hilton. Nyfiken gick jag in på Perez Hiltons blogg och hittade en bild som han lagt upp på facebook. Äckligt likt tycker jag. Föredrar nog den manliga versionen =P
Sitter här ensam i min stökiga lägenhet och inser att ännu en dag runnit iväg och att jag inte hunnit med något plugg idag heller. Sitter och funderar på livet och det förflutna, vilket man aldrig ska tänka på. Jag sitter och lyssnar på Moto boy som är mitt förflutna runt 1 år och 3-4 månader sedan. Självklart börjar jag fundera på den tiden och hur allt var. Glädjen, ångesten och nedstämdheten. Moto boy fick mig alltid må bättre. För i många av hans låtar finner i alla fall jag ren kärlek. Vet inte varför men ikväll/natt behövde jag Moto boys sång för att pigga upp mig.
Antar att det är många fler än bara jag som påverkas negativt av stress. Jag har extremt mycket att göra just nu och det resulterar i ångest när jag vaknar, några gånger på dagen och innan jag går och lägger mig på natten. Det värsta är att när jag är stressad är det vanligt att jag blir trött av bara tanken på allt att jag inte orkar göra någonting.
Vad som måste göras under sommaren:
Kurs:Musikjuridik Kurs:Spanska Kurs:C-uppsats
Jobb:Inventering 7/7 (hade detta förra veckan också 19.00 till 04.00) Flytt:Från min lägenhet till Jockes
Nej, jag och Jocke ska inte flytta ihop, mellanlandar lite. Vill gärna ha ett jobb innan jag skaffar mig lägenhet. Vore surt att behöva flytta direkt när man flyttat in för att man inte har råd med hyra. Stress, Stress, Stress!!!
Har svårt att se ljuset i tunneln. Problemhögen bara växer och jag vet inte var jag ska finna styrkan att ta mig igenom allt. Jag får föda på de ljuspunkter som finns i mitt liv. Igår stod jag på andra sidan, jag fick höra någons "sanning" om mina handlingar. Annars brukar det vara tvärtom. Vissa åsikter och delar av det jag fick höra kan jag förstå medan andra sårade mig djupt. Jag misstänker nu att en gammal och stark ljuspunkt i mitt liv har försvunnit. Jag går nu och drömmer om en annan värld där jag kan hitta nya ljus som jag kan stärka och få styrka av. Ett jobb, lägenhet och främmande länder.
Tycker att vart jag än kollar så ser jag sorg och irritation. Är det vad som händer i början på sommaren med alla avsked och avslut? Läste idag att en student blivit avstängd pga fusk, vilket följts att fullt med olika åsikter och påhopp. Jag ser sorgsna blogginlägg om att studentperioden i livet är över och hur jobbigt det är att säga hej då till vänner och bekanta. Jag var hos en kompis igår vars kille åkt utomlands/hem för att träffa sin mamma. Min vän kommer kanske inte se honom på månader, år eller någonsin igen. Jag ser gamla bilder från campustiden där jag saknas och undrar när en vänskap rann ut i sanden och blev till en bekantskap. Sommaren ska komma med sol! Den var här en vecka men försvann och regnet började falla. Vart är glädjen och lyckan som ska komma med sommar?
I vinter och vår har det mesta gått som det ska med skola och livet med endast vissa små hinder, men inget jag inte klarat av. Sen kommer sommaren och redovisning av uppsatsen och helvetet bryter lös. Jag bryter ihop innan redovisningen och klarar inte av att göra den, den skjuts upp till Augusti. Att jag ska göra den i Augusti gör egentligen inte så mycket med tanke på att jag ska läsa in 15 hp i sommar och inte kan ta min examen tidigare iaf. Nu hade jag hoppats att det skulle vara det enda problemet, men nej! Idag när jag skulle kolla på sommarkurserna visar det sig att det är för sent att registrera sig på en av de båda kurserna jag tänkte läsa vilket gör att jag måste läsa spanska i sommar. Jag har inte läst det på fyra år och är osäker på om jag kommer att klara den kursen. Eftersom jag för några veckor tillbaka bestämt mig för att inte läsa spanska har jag slängt lappen med vilken dag introduktionsmötet ska vara och vilken tid och sal. Ett sista litet gnäll: Mina skor som jag köpte i våras är redan trasiga vilket ledde till att jag idag fick gå igenom stan med ett par skor var sula hade gått sönder på båda fötterna.
Kan också tillägga att jag i början av september är arbetslös och bostadslös!
Folkets hus i Fröseke brann på söndagsmorgonen ned till grunden. Brandorsaken är oklar. – Det är en tragedi, säger Bo Arvidsson som är biografansvarig i Folkets hus.
Det var strax efter klockan sju på söndagsmorgonen som polis och räddningstjänst fick larm om en brand i Fröseke, Uppvidinge kommun. Väl på plats kunde de konstatera att Folkets hus-byggnaden var övertänd och inte gick att rädda. – Enligt uppgifter står bara en vägg kvar, säger vakthavande befäl vid Kronobergspolisen. Teknisk undersökning ska genomföras på platsen. I nulägen är brandorsaken oklar. Enligt fastighetsägaren ska det inte ha ägt rum några aktiviteter i lokalerna under lördagen. Bo Arvidsson säger att de flesta gemensamma aktiviteter i byn kretsar kring Folkets hus. Bland annat visas där cirka 25 filmer om året. – Det är föreningslivets hjärta. Han precis som många andra i Fröseke var på söndagsmorgonen och tittade på förödelsen. Vad kommer nu att hända? – Det är för tidigt att säga. Just nu är vi bara chockade.
Fick ett sms från mamma idag som fick det att hugga till i hjärtat, Folkets hus i Fröseke har brunnit ner. En byggnad som innehöll otroligt många minnen från min barndom och även från senare dar. Folkets hus var byns samlingsplats där man samlades för att spela bingo, gå på bio och för andra tillställningar. När jag gick i skola i Fröseke hade vi idrott i Folkets hus, vid jul spelade vi teater på scenen för släkt och andra intresserade och jag gick lucia där årskurs 3. När jag var mindre kunde man gå på skytte i källaren. Skytterummet gjorde dem bara för några år sedan om till ett gym. Allt är nu helt borta!
En fråga kommer upp i huvudet som jag egentligen inte vill ha svar på. Vad händer nu? Kommer dem bygga ett nytt Folkets hus eller kommer det som absolut inte hända ske? Inget nytt Folkes hus kan betyda döden för byn.
Håller tummarna att Fröseke kommer få ett nytt Folkets hus som kommer att ge fler nya fina minnen.
Det är något speciellt med att fylla år. Man blir ett år äldre, ytterligare ett år från ungdomens dagar och man, iaf jag, får panik. 22 års kris! Födelsedagar har alltid slutat i tårar men hoppas att kunna skippa det detta året (jag tog hand om tårarna igår istället). Vad är det med att ens födelsedag ska vara en bra dag, en dag då man absolut måste vara lycklig!? Vaknade ensam men ska förhoppningsvis inte somna ensam. Har redan fått ett antal grattis över Facebook och fått två presenter. Varför är jag då så bitter? Ju äldre jag blir ju mer tänker jag på vart jag är i livet och vad jag har lyckats med under mina år. Svar: Jag är en student och har inte gjort något med mitt liv.
Det jobbigaste i livet är när man sakta men säkert börjar inse att man faktiskt inte kommer klara det man tagit sig för. Jag börjar inse att det inte finns en chans att jag kommer att få ihop en c-uppsats till det utsatta datumet. Jag har 16 sidor med text, 2 sidor som ska klistras in med några beskrivande skärmdumpar till och jag har ingen analys, diskussion eller slutsats.
Jag läser två kurser bredvid min uppsats och en av dem är ganska tidskrävande där man arbetar mot riktiga kunder. Riktiga kunder = man vill göra ett bra jobb. Är det dags att börja prioritera? Vilket är viktigast? C-uppsats eller avancerad video produktion. Risken är stor att jag inte kommer att klara någon av dem. Negativitismen sprudlar inom mig!
Sjunger Remy Zero's Save me högt inom mig: "Somebody save me"!
När dagen har nått sitt slut, då jag har jobbat på min c-uppsats, försökt hålla det rent i min lägenhet, försökt hålla kontakten med familj och vänner och lagt mig i sängen och läst något kapitel i "this is social media" det är då jag tar fram boken "Tankar från sängkanten" av Marian Keyes.
Jag var först helt emot boken pga att den är indelade i små korta berättelser om saker Marian Keyes själv upplevt och små jätte korta noveller hon skrivit. Jag brukar föredrar lite längre berättelser där man rycks med in i handligen och hoppas på att boken aldrig tar slut. Men just nu passar "Tankar från sängkanten" mig alldeles utmärkt. När man är helt slut i hjärna och kropp efter en dag med stress är det skönt att kunna läsa små uppigande historier om allt och ingenting.
Jag har lagt märke till att jag och Marian har vissa saker gemensamt. Vi är båda galna i skor och shopping och något märkligt: att skriva listor. Precis som Marian tycker jag att det är strykandet som är det roliga. Ibland, återigen som Marian, skriver jag dit saker jag redan gjort bara för att få stryka dem och känna mig extra duktig. På dagens lista finns det massor av saker som är där bara för att jag ska få fler saker att stryka. Till exempel: ta upp kyckling, skicka till Klara, duscha. Men även de sakerna måste ju göras så varför inte ta med dem på listan? Jag menar det kan ju hända att jag glömmer dem...
Kom hem från London igår och som vanligt gick tiden sjukt fort. Känns inte som jag var där i 10 dagar, känns knappt som att jag var där allt. Är bara minnerna och resväskan som tyder på att jag varit iväg. Varför är det så? Att så fort man kommer hem från en resa så känns det som att man aldrig varit därifrån. Veckan i London var som vanligt jätte bra, semester med en som jag verkligen tycker om.
Resen hem var inte särsklit rolig och natten till idag var värre, tror jag har feber men det börjar kännas bättre nu. Som tur var har jag inte smittats av någon engelsk köttätar bakterie =P
"Life's a bitch and then you die" är ett uttryck jag fick lära mig av en deppig 30-åring när jag var 19 år gammal. Kan inte gör mer än att hålla med honom. För inte har man tur med livet inte. Fast några små ljuspunkter finns det väl =)
